Blackeberg basket - 2/3 av mitt liv

Många har gjort det före mig och många kommer att göra det efter mig. Sluta med sin idrott. Jag har spelat basket i två tredjedelar av mitt liv. På elitnivå i mer än 10 år. Så det kommer att kännas mycket märkligt i höst när jag inte kommer att kliva in på basketplanen och representera Blackebergs herrlag. Men nångång tar det slut och för mig var det nu. Visst, det är inget speciellt att just jag slutar, det är så många andra som redan gjort det innan mig. Jag tycker däremot att många bara lägger av utan att egentligen tala om vad klubben och sporten egentligen har gjort för en. Därför vill jag ge er en bild av min historia med Blackeberg Basket och vad som gjort att jag stannat 15 år i klubben och troligtvis kommer att komma tillbaka som coach och ledare i klubben om några år.

Gemenskap

När jag tänker på Blackeberg så tänker jag på gemenskap. Kliver man in i Vällingbyhallen oavsett när, så träffar du alltid någon du känner. Blackeberg är en klubb där alla känner alla, och alla har sin plats. Visst, så kankse man inte riktigt tänkte när man precis börjat spela basket i Nälstaskolan med Roger Levy och Figge Meijer som tränare. Då var det laget som var viktigast och klubben visste man inte så mycket om. Jag minns så väl när Ronnie och några till från klubben kom till Vinstaskolan för att göra reklam om Blackeberg och få oss att börja. Då hade jag och Jakob redan väntat i två år på att få börja. Lite kul att Ronnie var den som fick mig att börja i Blacken och även blev den sista coach jag hade. Minns även de första träningarna, då alla från klassen var med och testade. Ljudet av 30 grabbar med sina studsande plastbollar i Nälstskolans lilla gympahall. Några av P-85 Nälsta hängde kvar rätt länge, men jag och Jakob är de som blev kvar längst. Efter första lägret (Sala 1996) och öppet hus aktiviteter började man sakta men säkert lära känna lite fler personer i klubben. För varje år lärde man känna några fler och nu så här 15 år senare består mina facebookvänner av 2/3 basketmänniskor. Det kanske inte är de tightaste vännerna (några är ju det såklart), men på nåt sätt visar det hur bra gemenskap en klubb kan ha.

Självförtroende, teamwork och vinnarmentalitet

Jag tror även basketen har gett mig ett starkt självförtroende. Jag hittade något som jag var bra på och kunde lyckas inom. Detta har präglat min personlighet, då jag har lärt mig att tro på mig själv och alltid känna att jag alltid kan lyckas bara jag satsar på det jag gör. Något jag också tar med mig från åren inom basketen är att kunna samarbeta i en grupp/ett team. Man kan inte älska alla i ett lag, men man kan göra det som krävs för att laget ska lyckas att nå sina mål. Har nu när jag börjat jobb förstått vikten av denna kunskap. Det är svårare än man tror! Det finns även vissa som har bankat i mig vinnarmentaliteten. Tack för det! Det behövs i så många situaioner i det privata livet också.

Personer jag kommer minnas

Skulle vilja räkna upp lite personer (lagkamrater, coacher, vänner)som påverkat hela karriären och gjort det roligt att spela basket i Blackeberg. Det började som sagt med Ronnie, Roger och Figge. Eller innan det började det med min bror Johan och hans basketspelande i Blackeberg och Alvik. Det fortsatte sedan med Sören Persson som fick oss att inse vad elitsatsning innebar och som jag tror jag lärde mig mycket av. Sören tog med oss till herrlaget och sedan blev det herrlagscoacher som Jocke Rönnblom, Ronnie, Zlatan (3 år i blacken o Akropol 1/2 år), Tommy, Bagarn och slutligen Ronnie igen. Ass coacher ska inte glömmas: Therese (minns ej efternamnet), Johan Karlsson, Sebastian Österman, Henke Lönn, Markos, Patrik Olsson (vet ej hur mycket du lärde mig mer om basketen gubbben =)). Sen självklart Tobbe på kansliet som alltid varit med och som man alltid kan lita på!

Kommer även minnas många av mina forna lagkamrater: P-85 (Jake, Jocke, Johan L, Ali, Zaka, Effrem, Daniel, Jonas, Markus Larsson, Jens, Chris, Viktor, Rickard Blom, Milad, Robert Ek, Tony Patrik, mfl) P-84 (Aron, Peter, Emil, Hasse, Andres, Coskun, Alex, Tomas, Sami, Rasmus, Tommy mfl.) Gamla herrlagsspelare kommer jag minnas starkt!(Fajjan, Walle, Svårast, Omid, Markos, Sewe, Dannis, Paul, Ronny, Victor Sundqvist, Milonjic, Tompa, Linus, Cesse, Gabbe, David, Matte, Niklas och många mer. Vet att jag säker har glömt nån..=) Men tack för alla hårda träningar, roliga resor och sköna minnen!

Jag vet, det finns en drös personer som jag lärt känna på ledarresorna som känner att de borde nämnas. Men coachkarrirären kommer fortsätta nångång. Så er kommer jag träffa igen! =)

Basketkarriären

Vi var ju faktikst inte superbra i 85-laget. Ett mittenlag som inte vann några turneringar förutom Lidingöcupen och tvåa i Lions. Vi pikade med 6e platsen i Scania cup 1998, där vi höll på att spöa Polisen (med Lampe och Damir) och Södertälje. Sen är ett starkt minne när vi slog Polisen och gick till semi i Stadium cupen (numera Mitt i-cupen). Vi kom faktiskt 6a i JSM med 84/85 laget och tog en fin andra plats i Göteborgsfestivalen med U20 då Fajjan och Thomas spelade sin sista U20 säsong. Har ju faktiskt tagit en del Stadium medaljer på senare år med U20 och U22. Vi fick mer framgångar ju äldre vi blev. Vi lyckades få Blackens herrbasket att bli något att räkna med. Vi gick från ett bottenlag i Stockholms Ettan säsongen 2001/2002 till att vinna Basketettan 2007/2008 (utan mig dock). Rätt häftig resa. Även om jag grämer mig såklart att jag inte vara med och tog guldet, så är jag glad att vi lyckades etablera oss i Basketettan och kom till Final Four 4 ggr på 6 säsonger (ett guld och ett brons). Känns skönt att få ha varit med på den resan och nu är det dags att kliva av så de nya talangerna får föra Blackens fana framåt! Som plåster på såren för att jag inte var med säsongen då det blev guld är att jag fick chansen att spela i högsta ligan. Iaf halva säsongen, andra halvan blev det mest nöta bänk. Men första halvan fick jag spela försvar på bland andra Håkan Larsson, Jonas Larsson, Andrew Mitchell, Jim Enbom, Jens Ståhlhandske, Jim Nyström och det gick faktiskt helt okej. Fick till och med chansen att möta en av mina barndomsidoler Scottie Pippen i en match mot Sundsvall. Helt sjukt när man tänker tillbaka. Visst vi förlorade mycket och det tog på psyket. Det var jobbigt att inte få spela sen när nyförvärven kom och vi bytte coach. Men som helhet var det en bra upplevelse. Är glad att jag tog chansen när jag fick den. Inte alla som kan säga att det stänkte i 9 poäng i sin första ligamatch, mot Plannja...

Så efter lite skryt så kan vi summera upp det här.

Jag älskar basket och kommer alltid att göra. Nu börjar det dock ett nytt kapitel i mitt liv där basketen inte har första prio längre. Just nu känns det riktigt bra faktiskt. Får se hur det känns i höst när basketsäsongen drar igång igen. Några träningar kvar med herrlaget innan det är helt slut. Kommer givetvis vara kvar i klubben på nåt sätt i framtiden.

Tack Blackeberg för det ni betytt för mig och det ni betyder för så många ungdomar!

Och tack brorsan att du väckte mitt intresse för basket!